Jag blir så trött på en viss person i min närhet.Jag har inte valt henne och INTE vet hon om denna blogg heller för då hade jag inte gnällt här ;)
Så fort jag känner mig glad eller har glädjande nyheter så tar hon lätt ner en på jorden.
Och så några exempel kommer här:
-En jul vi skulle fira hemma hos henne blev rätt trist då hon vägrade ha gran(pratar Saga och Julian fortfarande om och då var de tre???)Hon ville inte ha vissa maträtter på julbordet för att det skulle hon bli bjuden på dagen efter av en annan men det skulle ju inte vi andra....M.m.
-Jag ringde och ville berätta om Dantes duktiga framgång här hemma med gåendet och då sa hon bara rätt kallt att "Ja han är ju i den åldern nu då det är normalt att han ska börja gå!"
Det var ju inte det det handlade om alls...Jag vill bara berätta och jag struntar fullkomligt i om han är 7 månader och supertidig eller 18 månader och lite sen med att gå.Det var ju inte det som var grejen.Jag svarade rätt torrt "Det var ju inte så jag menade.Jag är faktiskt glad för detta.Det är ju därör jag berättar det"
Det handlade inte om ngt skryt eller så.Men visst jag ringer nog inte fler ggr för att berätta ngt kul...
-När Dante föddes så kom hon med presenten i en plastpåse.Inget kort och inte inslagen alls....
(när tvillingarna föddes fick vi blombuketter som representerade mamma och två barn i form av e större bukett som satt ihop med två små.Jättevackert inslagna paket som var väldigt välplanerade.Dagens tidningar som jag sparat för att Saga och Julian ska kunna se vad som hände på deras födelsedag.(Ja Dantes köpte jag själv).
Tom kläderna var tvättade och strykna så det behövde jag inte ens göra....Och vackra kort som dessutom var hemgjorda...nu var det en lindexpåse...)
Det var ju inte så att jag födde för tidigt heller...han kom ju 9 dgr efter BF och hon var ju tvärsäker på att det var en grabb!Var det svårt att fixa en vettig present?
-Hon kritiserade Julle konstant innan!Han är en väldigt mjuk kille och kanske ngt känslig,men förra våren fick jag nog,Han hade precis blivit storebror och det var väl säkert inte hans högsta önskan i livet!och trillar och slår upp ett jack i hvudet.Blir ledsen för de retar honom lite för han blir så ledsen...då blev jag fruktansvärt arg!Han kom till mig för tröst och jag satt och ammade en rätt ny D.Jag ser att det blöder från hans huvud och tröstar både för själen och den fysiska.
Jag kan ju säga att jag packade in ungar och mig själv i bilen rätt snabbt.Visade dem såret och efter det har hon inte vågat säga ett ord om honom...De höll ju på med att retas och skojade att han försökte ta i sönder gräsmattan och så....en liten kille får gråta så det är så!Nä fy f*n!
(sitter och retar upp mig igen nu..bäst att släppa det)
-OM man skulle vilja komma och hälsa på ngn gång så får man typ boka en månad i för väg för tänk om deras hundar har vaknat på fel sida om sängen....typ.
Detta är vad min mamma utvecklade för trevliga sidor efter skilsmässan med pappa.Hur hon var innan kan ni ju jämföra med min beskrivning av Saga och Julians gåvor vid deras födelse och Dantes födelse....Innan träffades vi 2-3 ggr i veckan för att hon och jag ville det och hade det alltid så mysigt och kul ihop.Nu är jag bara trött och irriterad när jag åker därifrån.Jag vågar inte fråga om barnvakt längre och det innebär att vi inte har ng alls längre.Pappa är inget alternativ...han är kärleksfull och så men har lite andra problem som gör att jag inte vill det.
Kan jag få en ny mamma?Eller hur mkt skit måste man ta?
Hur länge ska man hoppas på att den mamma man växt upp med ska komma tillbaks?
Hur länge ska man sörja för att kunna gå vidare?Det är ca 5,5 år sedan nu och jag blir lika ledsen var gång hon håller på med sitt.
Konfrontera har jag gjort och det gjorde ingen nytta mer än att jag sa ett och annat som jag absolut inte ångrar.Men inte har det blivit bättre direkt.....
